Årsresumé 2012

Publicerad 2013-01-02 11:46:00 i Vardag, Årsresuméer,

Herregud, året har gått så himla fort! Och jag har varit med om så jättemånga saker!

Jag är bland annat numera storhästryttare.

Januari

Januari var en drömmånad och en mardrömsmånad. Jag hade börjat rida Calle varje dag och från att tycka att det var svårt att sitta kvar i galoppen (hehe), så började vi rida ihop oss bättre och bättre. Jag kommer ihåg första hoppträningarna, jag tyckte jag var så tuff som fick rida med de vuxna och hoppa högt och sånt. Jag var så extremt glad över mitt beslut att börja rida storhäst tidigt. Det var en sån nytändning! När jag blev tillfrågad om att vara med i GRS elitlagstrupp var jag helt överlycklig, det kändes så himla "för bra för att vara sant".

Men så hände det som inte fick hända. När mitt liv äntligen för en stund förvandlats till en lyckosaga, bytte det snabbt riktning när Calle (som då stod i en utebox) hoppade över dörren (160cm stillastående) och fastnade. Vi hade varit noga med att berätta att Calle aldrig fick lämnas ensam då han hoppat ut 2ggr förut men klarat det skapligt bra då. Vi skrev lappar och satte upp överallt...men han blev ändå lämnad ensam en gång. Det var samma dag som elitlagsmötet. Jag kom hem sprudlande lycklig efter lagmötet. Tankarna gick kring säsongen som väntade och hur otroligt lyckligt lottad jag var som hade turen att rida på fam. Lindströms fina häst.

Klockan var sent på kvällen och jag satt i fåtöljen hemma. Mamma och pappa kom in efter ha varit ute med Bosse. De såg verkligen inte glada ut. Jag undrade vad som hänt och när de berättade trodde jag först att de skojade men sedan blev jag så arg och ledsen att jag bara skrek och grät. Helt hysterisk var jag. Calle hade fastnat EN centimeter ifrån en stor kroppspulsåder på bakbenen och om han hade fastnat och skadat den hade han nog dött, även om han hade hängt några minuter till. Calle lyckades själv kravla sig loss och klarade sig med en vecka på Ulltuna och skritt i tre veckor innan igångsättning. Gudde och Anders (Calles "mormor och morfar") bodde fortfarande i Gävle då och jag vet inte hur jag hade klarat det utan de. Jag har liksom aldrig ridit på en så fin häst som Calle och när han gjorde sig illa var jag nästan säker på att det hade varit för bra för att vara sant och att det inte var meningen att jag skulle ha honom. Men de peppade mig jättemycket under Calles rehabliteringstid så när vi var tillbaka var vi tillbaka med samma självförtroende som vi avslutade med innan skadan.

Februari

Vi var väldigt noga med Calles rehablitering och den var fylld av promenader, sårtvätt, bandage och framförallt kärlek. Det är en utav de saker fam. Lindström lärt mig mest om. Att Calle (och alla andra hästar) behöver kärlek! Då jag skulle sätta igång Calle var han väääldigt busig, helt full av överskottsenergi. Detta resulterade i en rejäl hjärnskakning, avsittning och gruskäkning - vi såg det som ett friskhetstecken och nu var det dags för Callaway att tränas.

En till ganska viktig sak hände i Februari. Ett mail från Malin Lundberg skickades till en viss landslagssamordnare. Mer ang. detta kommer senare under året (längre ner).

Mars

Min första 110 på storhäst, min första 120 någonsin.

Två tävlingar. En i Falun, felfri i 110-debuten och en i Söderhamn, felfri 110 och ett ner i 120-debuten.

Vi börjar närma oss Horse Festival.

Första hoppbilden på mig och Calle. 110 I Söderhamn.

April

Äntligen April. Gävle Ryttarsällskap har ett årligt nationellt meeting med klasser upp till 150 och en elitlagsomg. Meetinget heter Horse Festival. I år Bilmetro Horse Festival. Alltså det går inte riktigt att förklara vad det här meetinget betyder för en GRSare. Fyra dagar, alla är där, de få deltagarna från GRS hyllas. Det är så himla stort och ända sedan jag var pytteliten har jag varit där och jobbat på Horse Festival. Idolerna kommer dit och har man tur så skämtar de kändaste ryttarna med en innan de går in på banan när man är funkis. Det är som en dag på jobbet för de. Det är ungefär samma ryttare som är med på alla nationella. Nu var det liksom min tur! JAG skulle vara med. Jag hade drömt om det så lääääänge. På onsdagen var det ett laddat reportage i GD om mig och "mirakel-Calle" he, http://gd.se/nyheter/gavle/1.4604950-hasten-calle-ar-mallas-basta-medicin . Förstasidan. På torsdagen startade jag mina två första starter på Horse Festival. Ett nedslag i ena och felfri med placering i andra! Alltså. Hur glad kan man bli och hur mycket känslor var det i ridhuset just då. Det var som att alla visste, alla hade läst. På fredagen kom Daniel, lagledaren som jag såg (ser) upp till jättemycket, och berättade att det var jag, Madde, Sandra och Leif som skulle rida i laget. Asså, JAG DRÖMMER. På fredagen stod det såhär i tidningen "Lilla Malin ”Malla” Lundberg gjorde sin första felfria 1.20 med mammalediga klubbkamraten Erika Lindströms 1.83 meter höga Callaway ”Calle” tog en glädjande sjundeplacering bland 41 konkurrenter. I 1.10 fick de fyra fel i första fasen. De båda 13-åringarna ”Malla” och ”Calle”. Ett känsloladdat reportage om dem finns i torsdagens Gefle Dagblad"

Också blev det lördag. Jag var lite nervös på morgonen, men när eftermiddagen kom var jag bara sååå glad. Jag njöt. Jag njöt av att gå banan medan alla kollade jag njöt av "pressen" det förhöjer min prestationsförmåga avsevärt. När jag gick in på banan sa den något spända lagledaren Daniel att jag skulle gå in och ha kul. Jag gick in och hade KUL, lekte liksom, fast med lite press.

Ridhuset var (som det alltid är under lagomgången som går på GRS) proppfullt. Och när jag fick startsignal kändes det som att man skulle kunna höra en knappnål som falla. Först av alla.

Felfri!!! Också blev vi Malla och Calle. Bara så. Min bästa dag någonsin.

GD SÖNDAG http://gd.se/sport/ridsport/1.4614661-gavle-rs-tvaa-i-premiaren-de-yngre-ryttarna-felfria

Maj

Svaret.

Den elfte maj fick jag ett mail från Svenska Ridsportförbundet. Det stod att jag var en utav de som var uttagna till en samling för de i Sverige som var aktuella för ett eventuellt "childrens-landslag". (Utomlands är det jättestort med childrens, det är ungdomar från 12-14 år som rider storhäst på ganska hög nivå.). Samlingen skulle vara den 22 maj på Rekasta (Jump Club). Vi skulle träna/visa upp oss för Pether Markne och innan det skulle Sylve Söderstrand ge oss lite mer info ang Childrens.

Alltså. Det här är en utav de största grejer jag varit med om. Fotografer från Ridsport var där, allt vi sade skrevs ner. Och mina konkurenter... Helt sjukt, en hade anställd hästskötare. För någon sekund blev jag lite blyg men sedan bara sträckte jag på mig. Jag tror att man kan lyckas utan pengar och hästkunniga föräldrar och anställda hästskötare. Ha. Sylve berättade att målet var att kunna skicka ett landslag till EM i Österrike till sommaren. EM i hoppning för childrens, juniorer och youngriders. Magna Racino skulle det vara på. Googla det. Det är flott.

Lite försent kom Pether och en plats kvar fanns bredvid mig. Han slog sig ned och jag höll på att döö. En Idol framför mig (Sylve) och en idol bredvid mig (Pether). Klick, klick, klick sa Ridsports kamera. Jag är en sån här riktig hästnörd så jag har verkligen koll på alla. Har alla hästfilmer som de medverkar i med mera. Jag gjorde inte en jättestark uppvisning. Jag var nervös, Calle spänd som aldrig förr eftersom jag i vanliga fall aldrig är särskilt nervös. Andra rundan var bra, det var en svår bana, hindren kom fort, kluriga distanser, skarp sväng till en trekombination, eller som min träningskompis Erika hade valt att kalla det, trekomplikation. Jag var felfri andra rundan. Jag tyckte inte att allt var perfekt men blev lite lugn av att se vissa av de andra som hade större svårigheter med banan än mig. Sylve lämnade tidigt, han skulle till Arlanda för att åka vidare till, jag tror det var La Baule, där han skulle stötta det stora landslaget. Han var ju förbundskapten. Det kändes som jag var med i matchen. Allt var så häftigt.

Ridsport några dagar senare...

Det var en tjej de skrev namnet på och det var mig...oj. Haha, jag tror det var för jag var lite annorlunda, kanske.

Uttagningen skulle ske senare under sommaren.

Älvkarleby 125 debut, placerad!

Juni

Juni innebär sommar och sol! Dock var det kanske inte så många soliga dagar men jag minns var jag var de soligaste dagarna. Strömsholm. Ända sedan jag var liten och precis börjat rida har vi åkt och kollat på de traditionella Strömsholmstävlingarna. Sommar, hästar, idoler och hoppning. Kan det bli bättre? 2011 var jag där fast än jag hade ett bandage som täckte halva huvudet och var svullen så att jag hade typ tre dubbelhakor. Haha. Min dröm har varit att en dag ska jag rida där. Och år 2011 sa jag att nästa år, då är det min tur. Då hade jag egentligen ingen aning om hur jag skulle ta mig dit till häst eftersom jag aldrig ens suttit på Calle då, men det kändes så bara. Och så blev det. Med laget gick vi vidare dit. Jag fick åka. Första dagen hade jag ett nedslag. Och jag var nöjd (men innerst inne visste jag att vi kunde prestera bättre än så). Jag hade haft schemlagd träning för det här meetinget i månader men de sista veckorna var jag sjukligt nogrann Calle hade en-två galoppass i veckan för att han skulle orka gå på den stora gräsbanan och han kändes inte ens trött när vi gick ut från första rundan. Andra rundan var så himla bra och rolig. Jag ville verkligen. En bra tid blev det som hade räckt till placering men dock två pet som är så himla lätt att få. Jag var så jättenöjd med Calles och min insats samtidigt som jag var arg som ett bi för att jag inte var felfri.. Hehe. Jag är lite tokig. Jag är en tävlingsmänniska, verkligen. På eftermiddagen skulle vi få reda på vilka som skulle rida i laget. Det är en sån kluven situation, jag levde i min dröm, jag red, vipade och glassade omkring i stallarna under Strömsholms stora tävlingar som nyss fylld 14åring. Jag hade allt jag kunde önska mig! Men jag blir lite som att, om jag har fått lite, vill jag ha mer. Jag vill göra en runda till. Calle hade aldrig under det dryga halvåret jag haft honom känts så bra och mitt självförtroende var verkligen på topp. Lagledaren berättade vilka av oss som skulle rida och jag var inte en utav av de. Jag höll min (ganska bra iaf), gick till en bajjamajja grinade och skrek av ilska, torkade tårarna,gick ut och höll sedan tummarna för mitt lag. Hehe. Sånt här snackar inte jag om.

Hela teamet Malla/Calle!

Jag var den enda utav de från childrens som tävlade storhäst på Strömsholm.

Jag hade koll på alla deras (de andra childrens) resultat.

Sista helgen i juni åkte vi ner till Vingåker för en sista samling. Samling och samling?! Jag hejade på någon tjej som jag tyckte var trevlig, men Lotta och Pether var inte ens där förrän sista dagen. Jag hade ett ned i varje klass. På lördagen gjorde vi vår livs runda och söndagen var bra efter förutsättningarna... Jag var så nervös så att jag höll på att kissa på mig (återigen, jag brukar inte vara nervös). Jag ringde till Erika (Calles ägare) och var halvt panikslagen. Jag frågade typ vad jag skulle ta mig till haha. Jag var helt borta. Men så gick jag igenom mållinjen i 125an med ett nedslag i den tredje och sista rundan för meetinget. Jag var så himla spänd innan! Jag hade varit spänd i flera veckor egentligen och nu var det över, det var resultaten fram dit de skulle gå på och vi hade blivit lovade att få reda på EM-truppen så fort som möjligt efter detta. Samlingen i Vingåker var mycket oseriös. Lotta Björe och Pether Markne var där och kollade men de samlade inte ihop oss, de sa inte ens hej. Efter min sista runda släppte all nervositet och jag bara bröt ihop, haha, jag visste egentligen inte om jag var ledsen eller glad. Bara tom. Jag ville ha ett svar, NU, EM eller icke EM.

Juli

När jag tänker på juli så tänker jag på hur mycket vi utvecklades då. Innan juli kom var mitt och Calles sämsta resultat någonsin 8 fel. Haha. När juli kom var vi på väg mot något mycket bättre, men för att kunna ta tre trappsteg upp måste man ibland först ta ett ned. Så två rundor blev lite kaos men efter de kändes det som att vi var ett nytt, bättre ekipage.

Evig väntan på svar. Jag mådde ganska dåligt också. Det är ganska jobbigt att gå och vänta på så stora besked.

Jag börjar rida två andra hästar, jättebra hästar. Utopia och Rienzi!

Augusti

Ca. 14 dagar innan EM ringer Lotta Björe personligen till mamma och ber om ursäkt för att de inte informerat oss om hur det ska bli med EM förrän nu. Helt sjukt. Det är en så stor del av året som de har förpestat på grund av all dålig information och eviga väntan. De hade tydligen GLÖMT att informera de som inte skulle åka. Sylve sa att de skulle ta de ekipage som var jämnast. Går det att vara mycket jämnare än vad jag och Calle var fram till uttagningsdatumet?! Jag har fått ett mail där det står att det är fram till och med den sista junis resultat som de går på. Jag blir arg bara jag tänker på det fortfarande. Två stycken blev uttagna på resultat från Falsterbo (Amatörgrejen) och Falsterbo går i JULI!!! Jag tycker fortfarande att jag skulle vara uttagen. Jag har tittat igenom resultaten typ hundra gånger och kommer hela tiden fram till att jag tycker jag skulle varit uttagen.

Går vidare.