mallalundberg.blogg.se

 

 

 

 

 

Måste börja med detta. When I was a little girl.... så var jag i stallet varje dag, borstade på ridskolehästarna, smörjde träns, mockade, hade ibland turen att få ta in någon häst ifrån hagen och rensade även avloppet då det behövdes. Det var livet att gå omkring i stallet och pyssla. En gång i veckan var det min tur att få rida 40 min på ridlektion. Precis som alla hästgalna småtjejer. Fyra boxar bort från spolspiltan där jag brukade rensa avloppet stod Callaway, en mycket speciell, enorm häst. Jag vet att de flesta hade respekt för honom. Det var Erika Lindström som hade honom, hoppade stora klasser.

Erikas mamma Gudrun tyckte att jag var så duktig på att rensa avloppet så en dag, då jag var stor nog, så skulle nog jag kunna bli Calles hästskötare. Hur stolt kan man bli. Jag köpte en vit leksakshäst som fick heta Callaway, lekte med honom jätteofta. Vi (jag och min syster), hade många leksaks hästar och varje gäng då vi skulle start leken så delade vi upp hästarna. Bara jag fick Calle som min häst i leken var jag nöjd. Josefine kunde få hur många hästar som helst, bara jag fick Calle. Kort efter fick jag min första ponny som under en längre tid stod i boxen mittemot stora Calle.

 

 

Callaway. Min tid med "Calle" var som en saga. Det hela började med att jag skulle sälja min D-ponny Jack. Jag hade tröttnat på ponnysar, jag hade tröttnat på det oseriösa tävlandet och ville så sjukt gärna ta steget upp på storhäst. Tävla med de stora ryttarna. På riktigt.. Jag var tretton år, men väldigt seriös med min ridning och förstod inte alls hur ung man är när man är tretton år.

 

Jag och mina föräldrar satt i cafét på Lervik med Leif (min tränare sen flera år tillbaka) och pratade om ponny/storhäst-frågan, Leif tyckte att det inte var helt fel att gå över på storhäst om det var vad jag verkligen ville. Vi pratade länge om vilken sorts häst jag skulle köpa och vilken prisklass rätt hästar låg i (ganska dyra).. Jag avslutade det hela med att fråga vilken storlek det skulle vara på min häst och Leif skrattade lite "Den behöver ju inte vara högre än 170, haha"... 

 

En fredag, sensommarkväll, skulle min familj på middag hos familjen Persson/Jansson i Trödje. Den här kvällen mådde jag inte alls bra och stannade hemma. Pappa, mamma och min lillasyster Josefine åkte dit. Av någon anledning så vinglade mamma in i stallet i högklackade skor, jag tror att Erika skulle visa några av hennes då nya hästar. Då stötte de på Gudrun Lindström (väldigt längesen), de började prata och kom fram till att jag jättegärna fick följa med Gudrun och klappa på Calle någon dag (eventuellet rida lite, men jag skulle vara beredd på att det inte gick för att han brukar ofta dissa ryttare). Jag tyckte att det var toppen så att jag fick ett hum om vad det var för häst jag letade efter. Jag red mer och mer, på Calle. Min ponny Jack blev såld och jag hade bara Calle. "Gudde" lät mig åka dit själv och rida. Jag fick provar rida ut, KUUL var det, men jag lovar att jag hängde löst många gånger. Calle bockade och sparkade bakut med öronen frammåt. Jag hoppade för första gången när Erika var med och hjälpte mig. Det var så himla svårt. Kände mig som en riktig nybörjare. Men Calle tyckte det var kul. En utav Erikas kommentarer var "Ibland måste du nog knacka på honom lite, typ berätta att du fortfarande sitter kvar, han glömmer lätt det annars", haha. Och så var det. Jag ringde till Leif och hörde om jag kunde ta med Calle på en träning. Leif tyckte att det var okej, men kommer ni ihåg vad Leif sagt, 170, Calle är drygt 180, haha. 

 

Jag tävlade min första storhästtävling, 2011 hösten, vi hoppade 90cm med stilbedömning. Vi fick en färgad rosett. Överlyckliga, var vi allihop. I protokollet stod det "liten tjej på stor häst, men bra ändå!".

 

Efter en 90cm-hoppning och ett KM ingick jag och Calle också i Gävles elitlagstrupp 2012. Haha.

 

 

Vi hoppade KM som gick i 110, jag höll på och dö för jag tyckte det var så tufft att hoppa en klass som var större än en meter. Vi var felfria och det blev omhoppning i 120, ett nedslag och vi fick en andraplats. Jag höll på att flyga av på framhoppningen flera gånger pga alla glädjeskutt. Vilken glädjespridare. VIlken häst. 

 

Jag hoppade en tävling i februari, första bortatävlingen. En 110-klass. Daniel min träningskompis, var lite nervös när jag skulle gå in, Calle hade återigen varit galen på framhoppningen, nästan slitit sig då vi lastat ur honom och gnäggat sitt allra högsta för att de andra hästarna skulle fatta att han är tillbaka typ. Stolt som en tupp såg han ut när han trippade fram. Jag och Gudrun hade ett varsitt grimskaft, ledde honom från båda sidorna. När vi kom fram till besiktningen kollade vetrinären först på mig, sen Gudrun och sen åter på mig igen. "Och vem ska rida på den här då?". "Jag!" sa jag, skapligt nöjd. Hon bara stirrade. När vi kom in på banan var det som att han slappnade av, han hade som varit osäker på om det verkligen var på riktigt, om han verkligen skulle få vara med igen också blev det på riktigt. Han skuttade lugnt runt felfritt.

 

Det var mest fördelar med att Calle var som han var lite crazy, gjorde saker utan att tänka och så. Men ibland var det lite sämre att han hade det självförtroendet. Som när han första gången hoppade in i boxen bredvid som stod tom och sprang ut. Han fick skrapsår. Vi skyltade med lappar, alla visste att Calle inte skulle lämnas ensam. Dock var det vissa som inte riktigt tog det hela på allvar och en dag hade Calle stillaståendes hoppat över sin dörr och fastnat. En centimeter från kroppspulsådern, hade han hängt någon minut till hade han varit död. Men han lyckades komma loss och då hade han varit alldeles skakis. Vetrinären var där, Gudde ringde mina föräldrar och de berättade för mig, jag var så arg och ledsen så jag skrek och grät samtidigt liksom, det hade varit för bra för att vara sant. Hela grejen. 

 

Men efter några nätter på Ultuna var han på bättringsvägen, vi var noggranna med igångsättningen, men efter några veckor hade Calle som trodde att han vart tvungen och slutat som tävlingshäst igen fått nog. Jag skrittade på långa tyglar i ridhuset då han sätter fart i galopp och gör en bockserie utan dess like. Jag satt kvar de första men åkte sen i backen. Allt jag såg var stjärnor och jag var illamående, men jag kände också något annat. Jag var megaglad. Calle var tillbaka. 

 

Vi startade en tävling i Söderhamn då vi var felfria i 110 och hade ett nedslag i vår 120-debut.  

 

Två veckor senare, var det dags för Horse Festival och jag startade min andra 120, Calle var helt amazing och vi var felfria och placerade. Jag skulle tydligen också få starta laget. Elitlagsomgången var min tredje 120 och vi var felfria. Fina häst.

 

Vi var på Strömsholm och red kring-klasserna under Lag-SM. 

 

Vi var på Rekasta (Jump Club) och fick snacka Sylve Söderstrand och Pether Markne om Europa Mästerskapen i Österrike för Childrens. Jag var på en kvaltävling. Hade bra resultat och jag tycker jag var ganska klar i det svenska landslaget, men vi kom inte med. Vi ett samtal från Lotta Björe personligen som tyckte jag skulle satsa på att komma upp i klasserna och komma igen då det var dags för J-EM. 

 

Startade 130 hoppningar. 

Storhästvärlden öppnade sig och ett helt nytt kapitel i livet börjar. 

 

Tack Calle för att du gav mig den bästa första storhästen jag kunnat få. 

 

Tack Erika.

 

Tack Anders. 

 

Tack Gudrun.