My world
Det har varit alldeles väldans mycket ett tag. Har nu gjort mig förtjänt av ett sportlov!
Veckan som gått har bestått av mycket häst, enormt med skola, också har jag hunnit med att tuppa av på en gympalektion också. Hejja mig.
Vi simmade med klassen, man måste klara det innan man går ut nian, annars får man underkänt i ämnet.
Först två längder rygg, sen livräddning och till sist 15 min valfritt utan vila. Efter 7 minuter krampade min rygg/nacke (får hjälp med massage och sånt en gång i veckan eftersom att jag är så läskigt spänd och öm efter operationen).
Jag hade grymt ont, men man har ju hört att det ska kännas när man tar ut sig - fortsatte därför åtta minuter till.
När jag klev upp ur bassängen, kände jag mig svag och svimfärdig, ögonen snurrade och jag trodde flera gånger under sträckan jag gick för att hämta min handduk, att jag skulle svimma.
De andra, hade börjat med det sista momentet, dyk och volter, det var frivilligt. Tänkte att jag skulle gå dit och gör nåt tufft, men jag klarade inte av att resa mig upp.
När Gympa-Johan hade pratat klart om hur duktiga alla varit som kämpat så bra, var det dags att ta sig till omklädningsrummet. Jag vinglade till, men fick hjälp av två kompisar, lite stöttning upp för de våta trappstegen.
De började bli lite nervösa på mig. precis innan vi skulle gå in i omklädningsrummet greps jag av panik.
Jag kände hur blodet liksom lämnade huvudet på något vis och sakta, sakta tuppade jag som av i min kompis armar. Kommer inte ihåg så mycket mer än att det blev lite kaos, pappa kom och efter att folk proppat i mig Coca-Cola, Dextrozol, sockerbitar och sånt vaknade jag till liv. Det var i tisdags och när jag kom hem fick jag lov att ställa in mina hästplaner för dagen (katastrof).
På onsdagen stannade jag kvar efter skolan, gjorde tre prov, red två hästar, tillbaka liksom.
Det är lite tufft i skolan nu när jag varit borta i tre veckor pga operationen. Jag måste ta igen allt, men tvingas ju plugga mycket, mycket fortare. Försöker göra det bästa av saken, göra mitt bästa, men ändå prioritera livskvalité före skolan.
Hästarna är fantastiska och ingen är gladare än jag över att just jag får rida de.
