Klubbyte - jätteledsen och superglad
Jag har blivit erbjuden en till tävlingskompis till mitt hoppande 2014.
Det är en fantastisk häst, som gått 140 och erbjudandet är så otroligt lockande.
Jag har inte möjlighet att ha en egen häst och det enda jag går och drömmer om hela tiden är just hästar,
hoppning och tävling - i min värld också anledningen till att man går upp på morgnarna.
Jag tänker alltid på tiden jag hade med Calle (Callaway), det kändes som att jag var med i matchen, jag
var ute på tävlingar som jag drömt om att få vara på, jag startade klasser som jag drömt om att få starta.
Jag levde i min dröm, jag hade så himla, himla kul.
Pappa brukar sno en del av en låt när han berättar för mig vad som är det allra viktigaste,
"Enda regeln är att vi ska ha så jävla kul".
Jag vill så gärna fortsätta att utvecklas och tävla. Tävla på riktigt. Jag älskar det verkligen.
Helt seriöst så trodde jag att nu när vi inte längre har möjlighet att ha en egen häst, så skulle jag inte
få uppleva de där riktiga "tävlingskickarna" igen på många år.
Nu har jag fått den chansen. Och jag är så himla, himla glad. Samtidigt som jag är väldigt ledsen.
Det finns ett krav.
Det innebär för mig att jag byter klubb. Eftersom att jag är så mycket GRSare som man kan bli, så
känns det sorgligt.
Jag vet att jag kommer ångra mig om jag inte tar den här chansen. Jag kommer sitta, avundsjuk som få och
sura på läktarna. Och jag kommer vara tjurig på mig själv att jag inte tog chansen, när jag hade den alldeles
framför ögonen.
Det är just därför jag tänker ta den. Med risk för att göra klubbkompisar besvikna så tänker jag följa mitt hjärta.
Jag vet inte hur långa perioder jag kommer må bra och rent kropps och hälsomässigt kommer att kunna rida.
Jag vet inte om det kommer en operation som helt plötsligt vänder upp och ner på mitt liv och
tar ifrån mig hästarna.
Under mina friska perioder,blir jag helt galen. Jag vill LEVA, ha kul, känna kickar och få pirr i magen.
Ridandet och tävlandet får mig att bli lycklig och därför vill jag hålla på med det.
Det är som att varje vecka, varje dag, varje sekund känns alldeles extra viktig att förgylla i mitt liv.
Mina fina stunder, då jag har som roligast, det är de jag tänker tillbaka och ler till när jag ligger på sjukhuset
eller ligger hemma och har ont.
Vad jag vet, så har jag bara ett endaste liv här på jorden. Och om jag ska hinna med hälften av allt jag vill
göra, så har jag inte tid att vänta.
Jag har massor av vänner på i klubben och jag tror att de allra flesta kommer att finnas kvar. Jag tror att folk är
vän med mig för att de tycker om MIG och inte bara för att jag tävlar för samma klubb.
Jag kommer iallafall inte göra skillnad på något på den fronten.
Också gäller ju det här ett år till att börja med. Vem vet vad jag kommer på nästa år?!
Vem vet om jag finns nästa år? Vem vet var jag finns nästa år?
Hej 2014!!
