mallalundberg.blogg.se

Malin.

Operation 13 - CHECK

Publicerad 2014-01-25 17:39:31 i Vardag,

Har varit dött på bloggen ett tag nu. 
Gör comeback nu iallafall! 
 
Jag vill berätta att jag lever (höhö). Operationen har gått bra och förutom att jag såklart har ont, är lite svullen, ser ut som en sprutnarkoman på armarna och är väldigt duktigt omplåstrad, så mår jag bra! 
Tomas, min kirurg var nöjd efteråt.
Jag var väldans svullen efteråt, vi snackar trästock runt hela halsen.
Eftersom att jag alltid brukar vara svullen så oroade vi oss inte för det och på fredagen förra veckan fick jag trots lite blod i dränaget.
Tomas vet hur mycket tid jag spenderar på sjukhus och hur mycket jag ogillar det, så han försöker alltid skicka hem mig så fort som möjligt. Och när jag frågar om när jag kan rida igen så svarar han alltid glatt och lite optimistiskt, på ett väldigt bra vis. 
På lördagen så skulle jag resa mig för att hämta en munkis i hallen, jag hann gå typ tio meter innan jag börjar må snäppet sämre än innan. Det känns som att blodet lämnar huvudet och jag kämpar för att "stanna kvar", men jag ropar ändå på pappa:
- Nu svimmar jag Pappa! 
Pappa trodde att jag skojade men kom ändå och kikade till mig, då såg han att mina ögon börjat snurra och jag sjönk sakta ihop. 
Jag drömde och när jag vaknade till fick jag panik, jag var "vaken" men såg inget och kunde inte röra mig (några sek), jag visste inte var jag var och inte vad som hade hänt och skrek till pappa att han skulle ringa ambulansen. 
Haha, jag svimmar aldrig i vanliga fall så jag började tro att jag hade fått en hjärnblödning eller nåt sånt. 
Efter det, låg jag mest och kollade på film, lite rädd för att gå upp liksom.
På måndagen åkte jag och pappa till Trödjes ridhus och kikade på när Lotta hoppade. 
Den medicinen är den helt klart bästa av alla.
Dagarna fortsätter att rulla på utan att svullnaden går ner.
På onsdagen, en vecka efter operartionen, började det rinna var från operationssåret, först lite, sedan mer och sedan var min kudde och tröja helt blöt av det. 
Jag blev irriterad över att det inte slutade rinna men ville inte åka till sjukhuset, så pappa fick tvinga mig. 
Först Hälsocenralen de frågade 100 frågor (ni vet, "röker du?", "är du allergisk mot någonting?"), jag svarade på alla frågor och gick med på att ta alla blodprover och trots att mina händer och armar blå sedan föregående veckans "flygplan" och andra stick.
När läkaren på Hälsocentralen kollade på det, blev han väldigt fundersam och vågade inte ta något eget beslut, han skickade mig vidare till akuten. Där fick jag vänta i nästan 6 timmar, ganska tagna Bralla var helt slut efter den stunden. 
Tillslut kom en duktig läkare. Å han ba:
- Det där ser ju INTE bra ut.
Jag som verkligen bara ville få det lite tvättat, omlagt och gå hem fick lite panik å ba:
- Men ganska bra ser det väl ut?
- Nejnejneej, det här måste skäras upp!
Så där låg jag, på en brits på akuten, där han också skar han upp mig ca 4 cm och det pulserade ut 1 dl var. 
Pappa tyckte att det var så spännande att han ville ta upp mobiltelefonen och filma, men sjuksyrran tyckte att det var bättre att han höll mig i handen och eftersom att jag också tyckte det så var det det han gjorde. 
Den finska, rödhårige läkaren hade nu skjutit upp min ridpremiär till på måndag istället för igår, tack för det (och seriöst tack för att du räddade mig från den där blodförgiftningen du pratade om skulle komma om vi inte hade skurit).
 
 
Summerar operation 13 - det har gått bra.
 
 
 

Kommentarer

Postat av: berntja

Publicerad 2014-01-25 23:24:01

Skönt att få se dig blogga igen. Vi har väntat på det!
Inte så lite dramatik! Och bra formulerat så det blev spännande.
Har du tänkt på att skriva en bok så småningom?!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela