16 år
16 år.
Jag är 16 år och det känns inte alls som jag tänkt mig. Det känns som att jag slits mellan att vara vuxen och ungdom. Jag förväntas bete mig vuxet medans jag blir behandlad som ett barn. Många gånger i alla fall.
Mellanålder liksom, när man är 16 får man inte göra någonting. Och även fast man ses som ett barn, alltså knappt ses alls, så är man ändå kababel till att krossa hjärtan, få folk att skratta på riktigt och prata med människor på riktigt. Åtminstone innan de vet om ens ålder.
Okej, ja, jag har blivit lite små less på all denna åldersfixering.
Jag är i den här krisen, "jag-klarar-mig-själv-jag-vill-jobba-och-tjäna-pengar-och-uppleva-och-bli-bäst-i-världen-NU".
Nu när jag är 16, du vet, nästan vuxen, då kan jag tyvärr inte längre skriva vad som helst på bloggen.
För det får man liksom inte när man är 16 år. Och om jag tänker på vad konsekvenserna skulle kunna bli om jag skriver vad som händer i mitt liv på bloggen nu när jag är 16 så kan jag väldigt fort komma fram till att det inte är värt det.
Men jag har tänkt på det här länge, hur jag ska kunna spara de allra finaste och fulaste ögonblicken i livet. Varendaste dag händer mycket i mitt liv numera och jag. Jag vill minnas allt. Jag vill skriva en bok (nu märks det att jag bara är nästan vuxen, ja, för när man är vuxen så får man ju inte tro att det är möjligt att just jag skulle kunna skriva en riktig bok). Ironi, bara ironi, men ändå sådana signaler som utsänds.När man vill bli bäst i världen eller skriva en bok eller som min lillasyster som vill gifta sig med Justin Bieber. Varför ska allt vara så ***** omöjligt och varför ska man be om ursäkt för att man finns och varför kan man inte bara få lön för att man sliter och varför ska nästan alla avråda en från att slita. När jag var liten var jag så extremt grym, jag sa att jag var rädd för broar och ormar, inget annat, jag ville göra allt, och om jag inte skulle bli bäst i världen så skulle jag åtminstone försöka, alltså så länge hjärtat slår liksom, no matter what. Eller nej, jag vill inte skriva en bok. Eller jo, fast, den kanske kommer ut när jag dör. Eller när jag inte har något kvar att förlora.
Fast i och för sig så kan man så himla lätt förlora människor ändå. ÅÅÅ, i skrivandets stund är jag ganska frustrerad. Allt klappande på huvudet får mig att explodera. Nu kom vi dit igen, jag är ju bara nästan vuxen, så då skulle jag ju kunna bara sitta och vänta, vänta på min tur. Men när kommer den då? Och om den inte kommer, då kommer jag vara mer bitter än de bittraste jag känner. Och det vill inte jag, det vägrar jag.
Jag ska skriva boken.
Jag ska hoppa på tåget.
Och vet ni vad, jag ska packa min resväska.
