mallalundberg.blogg.se

Malin.

Årsresume 2013 del 1

Publicerad 2014-01-06 14:20:00 i Vardag, Årsresuméer,

 Årsresumé                del 1
 
Januari är en ganska fin månad. Som jag minns det så var det en väldigt vanlig månad. Jag har ont i tumörerna. Leif-träningarna på onsdagar är veckans höjdpunkt, Helena P kommer, jag pluggar hemma vilket innebär att jag har möjlighet att rida på förmiddagarna och jag passar alltid på att matcha Leifs ridtider, mycket ridhjälp för mig och Calle helt enkelt. 
 
Tävlingssäsongen drar igång. Jag inleder året med en 120 hoppning på Calle, topprunda men ett tråkigt nedslag. Jag har ont, men jag har allt. Jag har en bra häst, familjen har ekonomi föra att låta mig tävla på "min" fina häst, jag har en fin, trygg, stabil familj. Jag har allt jag, jag är lycklig, men hade jag vetat vad som väntade mig, vad året hade att erbjuda så skulle jag nog njuta lite extra. Eller tja, garanterat jättemycket extra.
 
Mars månad är också en bra månad. Jag får mer ridning i kroppen.
Frida Karlsson har ont om tid och jag får rida på hennes fina Corlino och hennes fiiina Selma (åå kärlek).
Jag tycker att jag utvecklas som ryttare av att få rida lite andra hästar.
Calle och jag tävlar och tränar, jag har ont och med facit i hand borde jag nog inte hoppa på samma nivå som när jag mår bra. Jag gör halva 130-hoppningar bra, innan luften går ur mig och jag bara skickar iväg Calle för glatta livet, vilket i sin tur leder till att Calle skickar iväg mig.
En utav onsdagarna ger min kompis Danne mig en liten "första hjälpen-väska" med glimten i ögat. Han ramlar av ganska mycket också, men det är för att hästen är dum och kastar av honom inte för att han har så ont överallt så att han inte lyckas supporta sin häst som i mitt fall. 
 
April, April din dumma sill. Saker och ting rullar på. Jag försöker blunda för mitt hälsotillstånd. Jag vill inte se. Jag rider mer än jag pluggar, jag är sån, ju sämre jag mår, ju mer vill jag rida, ju mer vill jag hinna med innan operation.
Operation med risker som jag inte vill se. Höra.
Horse Festival, det jag längtar efter så himla mycket varje år. Jag bestämde mig för att jag skulle starta, ta alla krafter jag hade och bara köra. Jag var så säker på att jag och Calle skulle äga.
Men, jag räckte inte till.
Jag ville göra en resultatrepris från året innan då vi fått pris i alla klasser och dessutom fick rida elitserien, vilket är en riktig höjdare att rida på hemmaplan.
De sprången vi gjorde var bra, flera kändes fantastiska, men så kom det hinder jag inte orkade ta mig över.
Jag ville så förbannat gärna. Det sved.
Jag fick såklart inte rida laget på lördagen och kaxig som jag är väljer jag då att rida 130in istället. Proffs-130in dessutom, känns tuffast, lugnast och eftersom att jag får världens skönaste adrenalinkick av att rida med idoler/ryttare jag ser upp till, så skulle man kunna se det som mer prisvärt också. Det störthaglade på framhoppningen och jag trodde att jag skulle få klara den biten själv, men så ser jag ett mycket välbekant ansikte springa ut på banan, Leif !, jippie!
Jag älskade det. När jag var liten drömde jag om att Leif skulle hjälpa mig på framhoppningen och vara engagerad som om jag vore bäst i världen. Han gormade och skrek på mig tills att jag kom till bra ridning, han fick mig att hitta det. Leif tog min jacka när jag skulle gå in på banan. Jag tryckte bort smärtan och min kropp hade helt och hållet bytt bränsle från det vanliga (mat, vila, muskler, välmående) till adrenalin. Jag gick in på banan, toknjöt. Stannade ut mig på det sista hindret.
Calle var en hjälte, jag var väl en hjälte på ett sätt och en pappskalle på ett.
Jag försökte och jag var så lycklig för att jag gjorde det. Och jag var så lycklig att jag hade Calle som bara tyckte att han hade gjort sitt dagliga arbete och övergick glatt till att äta morötter när vi kom in i stallet. Jag var så glad att jag hade en familj som visste, som visste precis, som tyckte att jag var bäst i världen oavsett resultat. Jag var så förkrossad över att mitt hälsotillstånd var för dåligt för att hoppa med. 
 
Hejdå Calle. Det var ju bestämt. Calle skulle åka tillbaka till sina ägare för att jag var så dålig att jag nästa månad skulle genomgå den lite större typen av operation. Jag visste inte om jag var klar med Calle.
Kanske var jag det. Jag var hur som helst tvungen att lämna tillbaka honom eftersom att det inte funkade att ha honom ståendes under tiden jag skulle vara borta. Min plan var att jag efter operationen och viloperioden, skulle köpa en egen häst. Allt kändes ganska så bra, till en vecka innan han skulle åka. Sista hoppträningen kändes bara bäst. Jag var sååå kääär i hästen. Jag var så full av känslor efteråt när jag kom hem, å ba "Jag vill inte opereras, jag vill inte lämna ifrån mig Calle. Min bästa vän." Jag kramade på honom mer än någonsin resten av veckan.
Jag trodde att avskedet skulle bli lite jobbigt, men inte i närheten av det som blev.
Jag stod i boxen med Calle, nära till tårar, Calle som i vanliga fall brukar puttas så jag nästan flyger, stod helt stilla. Då kom Erika, Calles ägare, Erika försökte prata med mig som vanligt, men det gick inte. Jag kunde inte svara, jag typ stod och hyperventilerade och grinade som aldrig förr. Jag försökte svara, men det som kom ut, kom ut i omgångar. Ni vet när det låter som att man inte kan andas för att man grinar så häftigt. Jag har aldrig varit så förkrossad i hela mitt liv. Det kändes som att halva jag åkte iväg. Gudrun, Erikas mamma som fick mig att prova Calle från början kramade mig och tröstade mig "Han finns kvar, han försvinner inte". Min fina Calle. Min bästa Calle som stortjejerna i stallet inte vågade ta in från hagen. Min fina Calle som tyckte att Malin 45kg var den perfekta ryttaren för honom (714kg när han vägdes på Ulltuna och 180+) i mankhöjd. Min bästa Calle som tyckte att det var superkul att göra konster så att jag flög i luften. Min bästaste Calle som bugade för mig när han var godissugen. Min bästaste Calle som vaknade upp med bruna fläckar i ansiktet på tävlingsdagarna då han skulle vara fin. Min bästa vän. Jag hade aldrig varit så ledsen. 
När Calle åkte visste jag inte vem jag var längre. 
 
Skulle kunna nöja mig med den här bilden.
 
 
.................................................................................................................................................................
 
 
 
 
 
 

Årsresumé 2012

Publicerad 2013-01-02 11:46:00 i Vardag, Årsresuméer,

 
Herregud, året har gått så himla fort! Och jag har varit med om så jättemånga saker!
Jag är bland annat numera storhästryttare.
 
Januari
 
Januari var en drömmånad och en mardrömsmånad. Jag hade börjat rida Calle varje dag och från att tycka att det var svårt att sitta kvar i galoppen (hehe), så började vi rida ihop oss bättre och bättre. Jag kommer ihåg första hoppträningarna, jag tyckte jag var så tuff som fick rida med de vuxna och hoppa högt och sånt. Jag var så extremt glad över mitt beslut att börja rida storhäst tidigt. Det var en sån nytändning! När jag blev tillfrågad om att vara med i GRS elitlagstrupp var jag helt överlycklig, det kändes så himla "för bra för att vara sant".
Men så hände det som inte fick hända. När mitt liv äntligen för en stund förvandlats till en lyckosaga, bytte det snabbt riktning när Calle (som då stod i en utebox) hoppade över dörren (160cm stillastående) och fastnade. Vi hade varit noga med att berätta att Calle aldrig fick lämnas ensam då han hoppat ut 2ggr förut men klarat det skapligt bra då. Vi skrev lappar och satte upp överallt...men han blev ändå lämnad ensam en gång. Det var samma dag som elitlagsmötet. Jag kom hem sprudlande lycklig efter lagmötet. Tankarna gick kring säsongen som väntade och hur otroligt lyckligt lottad jag var som hade turen att rida på fam. Lindströms fina häst.
Klockan var sent på kvällen och jag satt i fåtöljen hemma. Mamma och pappa kom in efter ha varit ute med Bosse. De såg verkligen inte glada ut. Jag undrade vad som hänt och när de berättade trodde jag först att de skojade men sedan blev jag så arg och ledsen att jag bara skrek och grät. Helt hysterisk var jag. Calle hade fastnat EN centimeter ifrån en stor kroppspulsåder på bakbenen och om han hade fastnat och skadat den hade han nog dött, även om han hade hängt några minuter till. Calle lyckades själv kravla sig loss och klarade sig med en vecka på Ulltuna och skritt i tre veckor innan igångsättning. Gudde och Anders (Calles "mormor och morfar") bodde fortfarande i Gävle då och jag vet inte hur jag hade klarat det utan de. Jag har liksom aldrig ridit på en så fin häst som Calle och när han gjorde sig illa var jag nästan säker på att det hade varit för bra för att vara sant och att det inte var meningen att jag skulle ha honom. Men de peppade mig jättemycket under Calles rehabliteringstid så när vi var tillbaka var vi tillbaka med samma självförtroende som vi avslutade med innan skadan.
 
 
 
Februari
 
Vi var väldigt noga med Calles rehablitering och den var fylld av promenader, sårtvätt, bandage och framförallt kärlek. Det är en utav de saker fam. Lindström lärt mig mest om. Att Calle (och alla andra hästar) behöver kärlek! Då jag skulle sätta igång Calle var han väääldigt busig, helt full av överskottsenergi. Detta resulterade i en rejäl hjärnskakning, avsittning och gruskäkning - vi såg det som ett friskhetstecken och nu var det dags för Callaway att tränas.
En till ganska viktig sak hände i Februari. Ett mail från Malin Lundberg skickades till en viss landslagssamordnare. Mer ang. detta kommer senare under året (längre ner).
 
Mars
 
Min första 110 på storhäst, min första 120 någonsin.
Två tävlingar. En i Falun, felfri i 110-debuten och en i Söderhamn, felfri 110 och ett ner i 120-debuten.
Vi börjar närma oss Horse Festival.
Första hoppbilden på mig och Calle. 110 I Söderhamn.
 
 
April
Äntligen April. Gävle Ryttarsällskap har ett årligt nationellt meeting med klasser upp till 150 och en elitlagsomg. Meetinget heter Horse Festival. I år Bilmetro Horse Festival. Alltså det går inte riktigt att förklara vad det här meetinget betyder för en GRSare. Fyra dagar, alla är där, de få deltagarna från GRS hyllas. Det är så himla stort och ända sedan jag var pytteliten har jag varit där och jobbat på Horse Festival. Idolerna kommer dit och har man tur så skämtar de kändaste ryttarna med en innan de går in på banan när man är funkis. Det är som en dag på jobbet för de. Det är ungefär samma ryttare som är med på alla nationella. Nu var det liksom min tur! JAG skulle vara med. Jag hade drömt om det så lääääänge. På onsdagen var det ett laddat reportage i GD  om mig och "mirakel-Calle" he, http://gd.se/nyheter/gavle/1.4604950-hasten-calle-ar-mallas-basta-medicin . Förstasidan. På torsdagen startade jag mina två första starter på Horse Festival. Ett nedslag i ena och felfri med placering i andra! Alltså. Hur glad kan man bli och hur mycket känslor var det i ridhuset just då. Det var som att alla visste, alla hade läst. På fredagen kom Daniel, lagledaren som jag såg (ser) upp till jättemycket, och berättade att det var jag, Madde, Sandra och Leif som skulle rida i laget. Asså, JAG DRÖMMER. På fredagen stod det såhär i tidningen  "Lilla Malin ”Malla” Lundberg gjorde sin första felfria 1.20 med mammalediga klubbkamraten Erika Lindströms 1.83 meter höga Callaway ”Calle” tog en glädjande sjundeplacering bland 41 konkurrenter. I 1.10 fick de fyra fel i första fasen. De båda 13-åringarna ”Malla” och ”Calle”. Ett känsloladdat reportage om dem finns i torsdagens Gefle Dagblad"
Också blev det lördag. Jag var lite nervös på morgonen, men när eftermiddagen kom var jag bara sååå glad. Jag njöt. Jag njöt av att gå banan medan alla kollade jag njöt av "pressen" det förhöjer min prestationsförmåga avsevärt. När jag gick in på banan sa den något spända lagledaren Daniel att jag skulle gå in och ha kul. Jag gick in och hade KUL, lekte liksom, fast med lite press.
Ridhuset var (som det alltid är under lagomgången som går på GRS) proppfullt. Och när jag fick startsignal kändes det som att man skulle kunna höra en knappnål som falla. Först av alla.
 
Felfri!!! Också blev vi Malla och Calle. Bara så. Min bästa dag någonsin.
 
Maj
 
Svaret.
Den elfte maj fick jag ett mail från Svenska Ridsportförbundet. Det stod att jag var en utav de som var uttagna till en samling för de i Sverige som var aktuella för ett eventuellt "childrens-landslag". (Utomlands är det jättestort med childrens, det är ungdomar från 12-14 år som rider storhäst på ganska hög nivå.). Samlingen skulle vara den 22 maj på Rekasta (Jump Club). Vi skulle träna/visa upp oss för Pether Markne och innan det skulle Sylve Söderstrand ge oss lite mer info ang Childrens.
Alltså. Det här är en utav de största grejer jag varit med om. Fotografer från Ridsport var där, allt vi sade skrevs ner. Och mina konkurenter... Helt sjukt, en hade anställd hästskötare. För någon sekund blev jag lite blyg men sedan bara sträckte jag på mig. Jag tror att man kan lyckas utan pengar och hästkunniga föräldrar och anställda hästskötare. Ha. Sylve berättade att målet var att kunna skicka ett landslag till EM i Österrike till sommaren. EM i hoppning för childrens, juniorer och youngriders. Magna Racino skulle det vara på. Googla det. Det är flott.
Lite försent kom Pether och en plats kvar fanns bredvid mig. Han slog sig ned och jag höll på att döö. En Idol framför mig (Sylve) och en idol bredvid mig (Pether). Klick, klick, klick sa Ridsports kamera. Jag är en sån här riktig hästnörd så jag har verkligen koll på alla. Har alla hästfilmer som de medverkar i med mera. Jag gjorde inte en jättestark uppvisning. Jag var nervös, Calle spänd som aldrig förr eftersom jag i vanliga fall aldrig är särskilt nervös. Andra rundan var bra, det var en svår bana, hindren kom fort, kluriga distanser, skarp sväng till en trekombination, eller som min träningskompis Erika hade valt att kalla det, trekomplikation. Jag var felfri andra rundan. Jag tyckte inte att allt var perfekt men blev lite lugn av att se vissa av de andra som hade större svårigheter med banan än mig. Sylve lämnade tidigt, han skulle till Arlanda för att åka vidare till, jag tror det var La Baule, där han skulle stötta det stora landslaget. Han var ju förbundskapten. Det kändes som jag var med i matchen. Allt var så häftigt.
Ridsport några dagar senare...
Det var en tjej de skrev namnet på och det var mig...oj. Haha, jag tror det var för jag var lite annorlunda, kanske.
Uttagningen skulle ske senare under sommaren.
 
Älvkarleby 125 debut, placerad!
 
Juni
 
Juni innebär sommar och sol! Dock var det kanske inte så många soliga dagar men jag minns var jag var de soligaste dagarna. Strömsholm. Ända sedan jag var liten och precis börjat rida har vi åkt och kollat på de traditionella Strömsholmstävlingarna. Sommar, hästar, idoler och hoppning. Kan det bli bättre? 2011 var jag där fast än jag hade ett bandage som täckte halva huvudet och var svullen så att jag hade typ tre dubbelhakor. Haha. Min dröm har varit att en dag ska jag rida där. Och år 2011 sa jag att nästa år, då är det min tur. Då hade jag egentligen ingen aning om hur jag skulle ta mig dit till häst eftersom jag aldrig ens suttit på Calle då, men det kändes så bara. Och så blev det. Med laget gick vi vidare dit. Jag fick åka. Första dagen hade jag ett nedslag. Och jag var nöjd (men innerst inne visste jag att vi kunde prestera bättre än så). Jag hade haft schemlagd träning för det här meetinget i månader men de sista veckorna var jag sjukligt nogrann Calle hade en-två galoppass i veckan för att han skulle orka gå på den stora gräsbanan och han kändes inte ens trött när vi gick ut från första rundan. Andra rundan var så himla bra och rolig. Jag ville verkligen. En bra tid blev det som hade räckt till placering men dock två pet som är så himla lätt att få. Jag var så jättenöjd med Calles och min insats samtidigt som jag var arg som ett bi för att jag inte var felfri.. Hehe. Jag är lite tokig. Jag är en tävlingsmänniska, verkligen. På eftermiddagen skulle vi få reda på vilka som skulle rida i laget. Det är en sån kluven situation, jag levde i min dröm, jag red, vipade och glassade omkring i stallarna under Strömsholms stora tävlingar som nyss fylld 14åring. Jag hade allt jag kunde önska mig! Men jag blir lite som att, om jag har fått lite, vill jag ha mer. Jag vill göra en runda till. Calle hade aldrig under det dryga halvåret jag haft honom känts så bra och mitt självförtroende var verkligen på topp. Lagledaren berättade vilka av oss som skulle rida och jag var inte en utav av de. Jag höll min (ganska bra iaf), gick till en bajjamajja grinade och skrek av ilska, torkade tårarna,gick ut och höll sedan tummarna för mitt lag. Hehe. Sånt här snackar inte jag om.
 
Hela teamet Malla/Calle!
Jag var den enda utav de från childrens som tävlade storhäst på Strömsholm.
Jag hade koll på alla deras (de andra childrens) resultat.
Sista helgen i juni åkte vi ner till Vingåker för en sista samling. Samling och samling?! Jag hejade på någon tjej som jag tyckte var trevlig, men Lotta och Pether var inte ens där förrän sista dagen. Jag hade ett ned i varje klass. På lördagen gjorde vi vår livs runda och söndagen var bra efter förutsättningarna... Jag var så nervös så att jag höll på att kissa på mig (återigen, jag brukar inte vara nervös). Jag ringde till Erika (Calles ägare) och var halvt panikslagen. Jag frågade typ vad jag skulle ta mig till haha. Jag var helt borta. Men så gick jag igenom mållinjen i 125an med ett nedslag i den tredje och sista rundan för meetinget. Jag var så himla spänd innan! Jag hade varit spänd i flera veckor egentligen och nu var det över, det var resultaten fram dit de skulle gå på och vi hade blivit lovade att få reda på EM-truppen så fort som möjligt efter detta. Samlingen i Vingåker var mycket oseriös. Lotta Björe och Pether Markne var där och kollade men de samlade inte ihop oss, de sa inte ens hej. Efter min sista runda släppte all nervositet och jag bara bröt ihop, haha, jag visste egentligen inte om jag var ledsen eller glad. Bara tom. Jag ville ha ett svar, NU, EM eller icke EM.
 
Juli
 
När jag tänker på juli så tänker jag på hur mycket vi utvecklades då. Innan juli kom var mitt och Calles sämsta resultat någonsin 8 fel. Haha. När juli kom var vi på väg mot något mycket bättre, men för att kunna ta tre trappsteg upp måste man ibland först ta ett ned. Så två rundor blev lite kaos men efter de kändes det som att vi var ett nytt, bättre ekipage.
Evig väntan på svar. Jag mådde ganska dåligt också. Det är ganska jobbigt att gå och vänta på så stora besked.
 
 
Jag börjar rida två andra hästar, jättebra hästar. Utopia och Rienzi!
U
 
Augusti
 
Ca. 14 dagar innan EM ringer Lotta Björe personligen till mamma och ber om ursäkt för att de inte informerat oss om hur det ska bli med EM förrän nu. Helt sjukt. Det är en så stor del av året som de har förpestat på grund av all dålig information och eviga väntan. De hade tydligen GLÖMT att informera de som inte skulle åka. Sylve sa att de skulle ta de ekipage som var jämnast. Går det att vara mycket jämnare än vad jag och Calle var fram till uttagningsdatumet?! Jag har fått ett mail där det står att det är fram till och med den sista junis resultat som de går på. Jag blir arg bara jag tänker på det fortfarande. Två stycken blev uttagna på resultat från Falsterbo (Amatörgrejen) och Falsterbo går i JULI!!! Jag tycker fortfarande att jag skulle vara uttagen. Jag har tittat igenom resultaten typ hundra gånger och kommer hela tiden fram till att jag tycker jag skulle varit uttagen.
 
Går vidare.
 
 
 
September
 
130-debut, fler viktiga kontakter och utveckling.
 
 
 
Gävle 120
 
 
Oktober
 
Strömsholm inne. Tyvärr ej på film.
Jag HJÄRTA Markan
 
Högbo inne, 130 nr 2!
 
 
November
 
Elfte operationen. 10cm tumör. Rygg. Lite rädd tjej. Men det går.
Orkar inte mer.
Jodå!
CALLE VÄNTAR JU FÖRFAN!
hehe.
 
TIDSFÖRDRIV NÄR MAN MÅSTE VILA.
 
 December
 
Trött sliten men snart tillbaka.
 
 
Tomten var mycket snäll och nästa år kommer jag rida i en Manfredi!
 
Sammanfattning:
 
Ett mycket händelserikt år, jättekul, ont, hemundervisning, 130 och op. nr elva...
 
2013 blir ännu bättre!

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela