mallalundberg.blogg.se

Malin.

Årsresume 2013 del 1

Publicerad 2014-01-06 14:20:00 i Vardag, Årsresuméer,

 Årsresumé                del 1
 
Januari är en ganska fin månad. Som jag minns det så var det en väldigt vanlig månad. Jag har ont i tumörerna. Leif-träningarna på onsdagar är veckans höjdpunkt, Helena P kommer, jag pluggar hemma vilket innebär att jag har möjlighet att rida på förmiddagarna och jag passar alltid på att matcha Leifs ridtider, mycket ridhjälp för mig och Calle helt enkelt. 
 
Tävlingssäsongen drar igång. Jag inleder året med en 120 hoppning på Calle, topprunda men ett tråkigt nedslag. Jag har ont, men jag har allt. Jag har en bra häst, familjen har ekonomi föra att låta mig tävla på "min" fina häst, jag har en fin, trygg, stabil familj. Jag har allt jag, jag är lycklig, men hade jag vetat vad som väntade mig, vad året hade att erbjuda så skulle jag nog njuta lite extra. Eller tja, garanterat jättemycket extra.
 
Mars månad är också en bra månad. Jag får mer ridning i kroppen.
Frida Karlsson har ont om tid och jag får rida på hennes fina Corlino och hennes fiiina Selma (åå kärlek).
Jag tycker att jag utvecklas som ryttare av att få rida lite andra hästar.
Calle och jag tävlar och tränar, jag har ont och med facit i hand borde jag nog inte hoppa på samma nivå som när jag mår bra. Jag gör halva 130-hoppningar bra, innan luften går ur mig och jag bara skickar iväg Calle för glatta livet, vilket i sin tur leder till att Calle skickar iväg mig.
En utav onsdagarna ger min kompis Danne mig en liten "första hjälpen-väska" med glimten i ögat. Han ramlar av ganska mycket också, men det är för att hästen är dum och kastar av honom inte för att han har så ont överallt så att han inte lyckas supporta sin häst som i mitt fall. 
 
April, April din dumma sill. Saker och ting rullar på. Jag försöker blunda för mitt hälsotillstånd. Jag vill inte se. Jag rider mer än jag pluggar, jag är sån, ju sämre jag mår, ju mer vill jag rida, ju mer vill jag hinna med innan operation.
Operation med risker som jag inte vill se. Höra.
Horse Festival, det jag längtar efter så himla mycket varje år. Jag bestämde mig för att jag skulle starta, ta alla krafter jag hade och bara köra. Jag var så säker på att jag och Calle skulle äga.
Men, jag räckte inte till.
Jag ville göra en resultatrepris från året innan då vi fått pris i alla klasser och dessutom fick rida elitserien, vilket är en riktig höjdare att rida på hemmaplan.
De sprången vi gjorde var bra, flera kändes fantastiska, men så kom det hinder jag inte orkade ta mig över.
Jag ville så förbannat gärna. Det sved.
Jag fick såklart inte rida laget på lördagen och kaxig som jag är väljer jag då att rida 130in istället. Proffs-130in dessutom, känns tuffast, lugnast och eftersom att jag får världens skönaste adrenalinkick av att rida med idoler/ryttare jag ser upp till, så skulle man kunna se det som mer prisvärt också. Det störthaglade på framhoppningen och jag trodde att jag skulle få klara den biten själv, men så ser jag ett mycket välbekant ansikte springa ut på banan, Leif !, jippie!
Jag älskade det. När jag var liten drömde jag om att Leif skulle hjälpa mig på framhoppningen och vara engagerad som om jag vore bäst i världen. Han gormade och skrek på mig tills att jag kom till bra ridning, han fick mig att hitta det. Leif tog min jacka när jag skulle gå in på banan. Jag tryckte bort smärtan och min kropp hade helt och hållet bytt bränsle från det vanliga (mat, vila, muskler, välmående) till adrenalin. Jag gick in på banan, toknjöt. Stannade ut mig på det sista hindret.
Calle var en hjälte, jag var väl en hjälte på ett sätt och en pappskalle på ett.
Jag försökte och jag var så lycklig för att jag gjorde det. Och jag var så lycklig att jag hade Calle som bara tyckte att han hade gjort sitt dagliga arbete och övergick glatt till att äta morötter när vi kom in i stallet. Jag var så glad att jag hade en familj som visste, som visste precis, som tyckte att jag var bäst i världen oavsett resultat. Jag var så förkrossad över att mitt hälsotillstånd var för dåligt för att hoppa med. 
 
Hejdå Calle. Det var ju bestämt. Calle skulle åka tillbaka till sina ägare för att jag var så dålig att jag nästa månad skulle genomgå den lite större typen av operation. Jag visste inte om jag var klar med Calle.
Kanske var jag det. Jag var hur som helst tvungen att lämna tillbaka honom eftersom att det inte funkade att ha honom ståendes under tiden jag skulle vara borta. Min plan var att jag efter operationen och viloperioden, skulle köpa en egen häst. Allt kändes ganska så bra, till en vecka innan han skulle åka. Sista hoppträningen kändes bara bäst. Jag var sååå kääär i hästen. Jag var så full av känslor efteråt när jag kom hem, å ba "Jag vill inte opereras, jag vill inte lämna ifrån mig Calle. Min bästa vän." Jag kramade på honom mer än någonsin resten av veckan.
Jag trodde att avskedet skulle bli lite jobbigt, men inte i närheten av det som blev.
Jag stod i boxen med Calle, nära till tårar, Calle som i vanliga fall brukar puttas så jag nästan flyger, stod helt stilla. Då kom Erika, Calles ägare, Erika försökte prata med mig som vanligt, men det gick inte. Jag kunde inte svara, jag typ stod och hyperventilerade och grinade som aldrig förr. Jag försökte svara, men det som kom ut, kom ut i omgångar. Ni vet när det låter som att man inte kan andas för att man grinar så häftigt. Jag har aldrig varit så förkrossad i hela mitt liv. Det kändes som att halva jag åkte iväg. Gudrun, Erikas mamma som fick mig att prova Calle från början kramade mig och tröstade mig "Han finns kvar, han försvinner inte". Min fina Calle. Min bästa Calle som stortjejerna i stallet inte vågade ta in från hagen. Min fina Calle som tyckte att Malin 45kg var den perfekta ryttaren för honom (714kg när han vägdes på Ulltuna och 180+) i mankhöjd. Min bästa Calle som tyckte att det var superkul att göra konster så att jag flög i luften. Min bästaste Calle som bugade för mig när han var godissugen. Min bästaste Calle som vaknade upp med bruna fläckar i ansiktet på tävlingsdagarna då han skulle vara fin. Min bästa vän. Jag hade aldrig varit så ledsen. 
När Calle åkte visste jag inte vem jag var längre. 
 
Skulle kunna nöja mig med den här bilden.
 
 
.................................................................................................................................................................
 
 
 
 
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela