Men hallå där!
Jag har inte bloggat sedan....JUNI.
Varför? Jag har funderat på det, men jag har bara kommit fram till att jag inte funnit skrivandet lika rogivande som det var tidigare och skrivandet håller jag ju på med just bara för min egen skull.
Idag, en tysklandsresa, ett sommarlov, ett dussin känslor och nästan 3 månader senare, vill jag berätta om läget.
Hur jag känner just NU.
Det har hänt på tok för mycket för att jag skulle kunna berätta om mitt sommarlov i ett inlägg, så jag tänkte ta det lite bitvis, då och då när jag har lust att skriva om det. Eller förresten jag kan inte dela med mig av allt, sanningen kan det ju vara lite hyshhysh med. Jag som älskar att skriva det som är sanningen.
Äsch, det får räcka med dagboken på vissa stycken av livets alla kapitel.
Malla Brallas hälsostatus NU:
Jag är desperat och panikslagen.
Några veckor innan skolstarten började jag känna mig sämre, på riktigt verkligen. Mina otaligt många tumörer gör det väldigt svårt för mig att andas - igen och andningssvårigheterna leder till att just precis allt annat också känns galet jobbigt.
Jag känner inte längre att det är bra om jag rider (innan jag fått hjälp med min problem).
Får panik då jag ska sova, äta, gå upp ur sängen, gå och lägga mig i sängen, springa, gå, sitta, ligga, you name it.
Känner mig rädd som attan efter ett telefonsamtal vi fick från min kirurg häromdagen, operationen som mest troligt skulle hjälpa mig mest är lite för stor och innebär lite för stora risker för att jag skulle vilja göra den just nu. Operationen skulle innebära att kapa av min käke, vinkla ut den för att sedan komma åt att ta bort tumörer i min hals, många nerver där går upp till hjärnan och är livsviktiga.
Alternativet är att ta bort så mycket tumörer som möjligt på utsidan och vänta med käkoperationen så länge som möjligt.
Att jag fått starta min gymansietid såhär nära botten känns förbannat tråkigt.
Hade mina luftslottsdrömmar om att jag skulle få börja gymansiet på topp.
Jag tänker alltid att jag aldrig ska tappa hoppet om livet, så länge det finns hopp så finns liv.
Men,
jag är 16 år och inväntar min fjortonde operation, mina ögon är blå på utsidan, men de blir gråare och gråare där inne i globen.
Vad jag vill säga är att jag blir frustrerad över att inte kunna se slutet på sagan. Att inte kunna springa Marathon och faktiskt gå i mål.
Varför kan man bygga ett rymdskepp och åka till den där månen men inte bota lite fler barn och ungdomar, som faktiskt har liiite hopp om livet kvar, från sina sjukdomar. Jag börjar tröttna och visst är lågan inte alls den samma då jag inte gjort det jag älskar ordentligt sedan tysklandresan i början av sommarlovet.
Jävla skit, hjälp mig bara.
När kommer hon?
