IN MY HEAD
Allt fungerar så bra.
När solen skiner, fåglarna kvittrar och man är omgiven av människor.
Men då den gått ner och allt liv somnat är det inte lika.
Jag borde vara så glad och tacksam, jag är det också. Samtidigt som jag skäms över att säga hur arg jag är nuförtiden.
Jim står i stallet, nu måste jag svälja min stolthet och be om hjälp. Vill klara mig själv, vill inte vara beroende av andra människor. Jag vill göra själv, det är ju hela grejen, jag har köpt min första egna stora häst och ville ju göra allt jobb, precis exakt allt själv. Men det går inte. Trots att det är min egen styvmamma som ska rida åt mig då jag är borta och jag är övertygad om att hon gör det mycket bättre än någon annan så känns det.
Stallet fylls på med mina finaste vänner och jag vill vara där, ha kul.
Skolan pausas inte, jag har inte kunnat plugga ordentligt sedan höstlovet.Jag vet att jag måste jobba hårt för att komma ikapp. Och trots att jag har full stöttning från skolan och en helt fantastisk mentor så känns det tufft.
Jag blir arg av sånt här, går och eldar upp mig liksom.
Jag är rädd och har otroligt svårt att inse att jag måste släppa in människor som vill hjälpa. Jag är så tacksam men min rädsla och ilska över situationen gör det svårt för mig att uttrycka det jag egentligen känner.
Det är fortfarande svårt för mig att hantera min oro/frustration inför operationer, den blir värre och värre för varje gång.
Måste ha några som jag bara kan göra bort mig som bara den inför, vara arg och elak, ledsen och frustrerad, ja sårbar och helt förstörd med. Vad som är svårt är dock att veta vem som ska få se en så, vem som klarar av det utan att bli rädd, vem som kan förstå att när jag är galet arg, ledsen och irriterad inför en op. även fast personen ifråga inte alls gjort något så har jag verkligen öppnat hela mig och jag är som helt naken.
Den som förstår att den behövs mest, då jag säger att den inte gör det.
