en evighet är nio dagar
Min evighet är nio dagar.
Nio dagar senare än planerat ska min operation genomföras och jag känner mig halvt beredd att ge upp.
Eller alltså.
Jag skulle aldrig ge upp, MEN, jag känner som att jag vill ibland. Vill skrika att jag inte orkar mer, att jag bara vill springa till ett ställe där man bara slutar leva, knäppa med fingrarnafort.
För att jag inte tycker att det är värt det, alla dessa stanna inne dagar, ha ont dagar, gå ner i vikt dagar, aj i huvet dagar, aj av spändhet dagar, aj i tumörer dagar, aj i Malin dagar, de dagar då man är så svullen och ful att man inte vill att någon ska se en, de är riktigt sugiga.
De dagar då jag vill vara Mallanbrallan som hoppar högt och galopperar fort, men jag måste vara MesMallan som inte lämnar sängen.
Rädd. Rädd. Rädd.
Arg över att behöva vara rädd över att inte få hjälp.
Rädd att livet ska passera medans jag väntar på att få uppleva det på riktigt.
Min evighet är nio dagar.
