mallalundberg.blogg.se

 

 

Hur mycket mod som krävdes för att våga gå in i kyrkan den där dagen, det vet nog faktiskt bara jag. 

Annars skulle jag inte, såhär dryga 7 år senare, komma ihåg det som om det vore igår.

 

Jag skulle gå ut trean.

 

På grund utav en hjärncycta och operation av den, hade jag inte kunnat närvara mycket det året i skolan.

GD/GIF-olymiaden, hade varit det allt fokus hade legat på fram till skolavslutningen. För dem flesta.

 

Mitt fokus hade legat på att överleva. Innan operationen kunde jag tillslut inte gå, cyctan växte på lilla hjärnan där vårt balanssinne sitter, i början gick jag in i väggar och dörrar - ingen fara, men på slutet kröp jag fram och operationen som skulle ta flera timmar började bli oundviklig.

 

Jag hade förstått att risken att jag aldrig skulle vakna upp igen fanns.

 

När 9 timmar av operationen gått ringde de från sjukhuset till mina föräldrar och meddelade att jag hade fått en hjärnblödning men att de försökte häva den. Efter 12 timmar var jag klar. Jag överlevde.

 

Mitt ansikte var svullet och mina föräldrar har efteråt berättat att det såg ut som att jag varit med om en alldeles hemsk boxningsmatch där jag måste varit chanslös, jag var gulblå under ögonen.

Mina föräldrar blev chockade då de såg mig, det går ju liksom inte att föreställa sig hur det ska vara att möta sitt barn första gången efter en hjärnoperation. Jag hade ett megabandage lindat runt mitt huvud.

 

Jag minns hur jag inte kunde lyfta mitt huvud på en (i min värld) evighet, det var för tungt, jag trodde att jag aldrig någonsin mer skulle kunna lämna den där sängen eller lyfta mitt huvud. Varje ljud var för högt och varje ljus för ljust. 

 

Trots att jag nu klarat av operationen var min mardröm långt ifrån över...

 

Smärta och morfin skulle resultera i att jag ständigt spydde, pappa började räkna spypäsar och tappade räkningen runt 30. Ändå fick jag inte i mig något annat än det som dropp.

 

Efter några dygn på intensiven, ansåg doktorerna att mitt läge var så stabilt att jag kunde flyttas till neurokirurgen. Vi det här laget hade alla andats ut. Pappa åkte hem för att ta hand om min lillasyster och förhoppningsvis få lite sömn i sig. Mamma kunde släppa mig med blicken. 

 

Den här natten smyger sig smärtan på, starkare och starkare blir den, jag skriker snart av den extrema smärtan. En sköterska kommer in i rummet men snabbt vänder för att hämta förstärkning. 

De springer med min säng i korridorerna, hjärnblödning misstänks. Min pappa som hunnit hem rings upp och måste komma tillbaka.

Operationsteam gör sig redo för operation och jag röntgas fort.

 

Den dramatiska natten är snart över och ca 4 veckor senare har jag fått åka hem till Hille. 

På sjukhuset hade jag fått kämpat hårt med saker som att lära mig gå igen och ha fler än en person pratandes i mitt rum (galet huvudvärksframkallande).

 

När jag äntligen fått kommit hem så skulle jag börja komma in i vardagen igen. 

Jag minns den där dagen, då jag hade spelat lite spel på datorn och sedan skulle kolla på Saltkråkan med min syster Jossan. Jag kollade och lyssnade på tv:n men förstod mindre och mindre av vad de sa. Jag var tvungen och anstränga mig för att se, och även fast jag hörde ord så kunde jag inte ta in och koppla vad de betydde.

Jag blev irriterad och sa till pappa att jag inte förstod. 

Pappa blev rädd när jag också började sluddra mer och mer när jag pratade. Det är konstigt, för jag minns egentligen inte mycket saker som hände då jag var så liten, men jag minns exakt i detalj hur pappa satte mig på den vita IKEA-pallen vid köksbordets kortsida, han var jättestressad, jag var läskigt lugn, nästan inte där fast ändå där. Pappa försökte få mig och prata, men det enda jag fick fram var "Pppaaappaa".

 

Ambulansen och en till bil kom, det enda jag minns av färden till sjukhuset är att jag inte trodde det gick att åka så fort i en rondell. Väl inne på Gävles Sjukhus är det en armé av människor i vita kläder och rockar omkring mig, återigen misstänks en hjärnblödning. Röntgen görs, prover och ett ryggmärgsprov tas. Jag spyr och spyr. Hittar inga ord, kunde inte äns säga spypåse. Jag har tappat talet. Inte ett ord på hela kvällen och natten. Frustrationen att inte finna ord trots att det var mitt egna språk är obeskrivlig.

 

Dagen efter vaknar jag upp på sjukhuset

Vi får senare reda på att blod funnits ryggmärgsprovet och att det kan ha varit en liten hjärnblödning, dock kan man inte med säkerhet säga exakt vad som hände den där kvällen. 

 

Jag åker hem och fightas vidare, går omkring med mitt bandage runt huvudet tills dagen då det äntligen får tas av. 

 

Håret var borta, avrakat. Det var en sorg ibland. Jag och pappa var på coop och skulle handla en gång då en kvinnna med en pojke något år yngre än mig av misstag råkar gå före mig i kön, kvinnan säger åt pojken att inte "gå före pojken i kön". 

 

Den sved, jag blev så generad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, såg upp på min pappa och sedan ner igen. 

 

 

 

Hur mycket mod som krävdes för att gå in i kyrkan den dagen, skolavslutningen i trean det vet nog bara jag. Efter min droppdiet var jag fortfarande pinnsmal. Pojkstubb, blå kjol, vitt linne. Huvudet så högt jag bara kunde. 

Jag minns hur jag tyckte synd om det söta pojken Didrik med blont lockigt hår, som blev tilldelad mig som partner i intågningen. Vad var oddsen på att just han skulle dra nitlotten, den enda flickan utan hår? Stackarn.

Jag minns hur kyligt det var, då jag kom till klassen, jag var läskig, en utomjording liksom. 

 

Kyrkklockorna ringde, musiken började spela, vi tågade in. Nu skulle en fullsatt kyrka se mig, i stubb. Jag var otroligt generad, men spelade spelet och höjde huvudet ännu högre.

 

Prästen höll sitt tal. Sånger sjöngs. Dikter sades.

Sedan var det dags för "huvudnumret".

 

Alla treors namn ropades upp, alla hjältar fick medalj och applåder. Oj, juste, alla namn utom ett. 

Tårarna tryckte på men jag pressade tillbaka. Alla var hjältar, förutom jag.

Nu, förstår jag inte för en sekund varför jag satt ensam kvar i kyrkbänken och applåderade. 

Jag skulle vilja att alla vuxna människor som satt i kyrkan den dagen drömmer sig tillbaka till det ögonblicket då jag fick sitta ensam kvar i kyrkbänken, men den här gången reser jag mig upp. Och sakta men bestämt, går jag ut ur kyrkan.  

Nästan alla visste, ingen gjorde något. Jag vill att ni i drömmen ska skämmas. Eller kanske egentligen inte skämmas, bara tänka att "det här får aldrig hända ett barn igen".