Ebola, ubåtar och PH.
Jaa, det är det som är så konstigt med livet. Att även om det ena dagen kan suga så förbannat och man gråter sig till sömns, så kommer ju alltid solen att gå upp nästa dag. Ibland kan jag bli arg på den.
"Vafan är du så förbannat jävla glad för?! Ser du inte att jag är ledsen."
Hehe. Som att världen, tiden och allt skulle stanna upp. Bara för att min värld har gjort det. Så är det inte.
Solen går upp hursom, beter sig som en liten retsticka.
När jag var sur då jag var en pytteMallaBralla, då brukade pappa busa, retas och ibland kittlas. Jag kämpade så hårt jag bara kunde för att fortsätta vara sur men tillslut brast jag ändå ut i gapskratt. Precis så känns det som solen är, som pappa alltså.
Och visst får den en ändå att bli glad, solen.
