mallalundberg.blogg.se

1. Jag är så galet lycklig och tacksam över att jag fick vakna upp även den fjortonde gången. 

TACK, alltså verkligen.

Det är ingen självklarhet och varje gång då jag ska till och somna är det som att jag hoppar, ut för stupet och hoppas på att fallskärmen fungerar. 

 

Det är bland de vackraste stunderna i livet, då man åter vaknar och vet att det lyckats. Att det är över och att, att jag klarade det. Den här gången också. Tack Thomas, DU är min hjälte. 

 

Då jag öppnat ögonen halvt och fortfarande var väldans påverkad av sövningen, då kom han in. Med en betydligt mer positiv klang i sin röst och ett lugn i ögonen som inte fanns innan operationen. Han berättar att han fått bort en knytnäve tumörfibrom på halsen/nacken. 

 

Inga viktiga nerver ska ha skadats, men visst kändes det inte helt kul att känna lite försiktigt med fingrarna på min vänstra kind/hals och inte känna. De nerverna är avklippta. Jag har tappat känseln där, tidigare har den försvunnit på stora delar av huvudet och inte kommit tillbaka, men det kändes extra obehagligt i ansiktet. 

Fast återigen, jag är så tacksam. Känslan då jag vaknade var - har de tagit bort en siamesisk tvilling?!

Fantastiskt.

När jag skulle sträcka mig efter tidningen som låg på sängbordet bredvid mig blev jag dock lite rädd. 

Armen ville inte röra sig. Efter mycket koncentration, vilja och kämpande fick ja den en liten bit upp i luften men "tappade" den snart ner på sidan utmed sängen. Under dagarna på sjukhuset blir det bättre med min arm, men jag får inte upp den högre än axelhöjd, det är tydligen ytterligare nerver som är avskurna.

Någon/några rörelsenerver till armen (men kan hålla den i ridposition även om styrningen är lite klurigare nu än innan). 

 

Verkligen tack för livet.

 

2. Nu och ett tag. 

Att gå från att vara nere i botten, den riktiga dyn. Den dy där ljusglimten, är nästa starka sömnpiller.

Till en fantastisk, frisk värld där ingenting kan stoppa mig eller hindra mig från att göra det jag älskar.

Är svårt.

Det är svårt att göra en psykisk omställning över en natt och även fast det kankse låter konstigt, så väntar lite av en "bearbetningsperiod" efter en operation som denna.

Vad hände? Lever jag? Nyp i armen, aj. Ja, det gör jag. Wiiiiehooo. Fan va grymt, vad gör jag nu?

Sorgen som fanns tidigare har inte packat ihop och gett sig iväg, den har bara omvandlats till en slags lättnads/frustrationskänsla. Frustration? Ja, efter sorgen och rädslan kommer den, tillsammans med lättnaden. Kanske för att man gjort sig redo, för det värsta eller för att uppgiften jag ger mig själv efter op. är övermäktig. 

 

Vad gör man när man är frisk och inte önskar att allt vore slut som tidigare. 

Jo, man gör allt, allt man någonsin orkar. Inte alltid i en väl genomtänkt takt och fart. 

Mer som om man var jagad av ett spöke. 

Rädsla för att det onda ska komma ikapp, frustration över att jag vet att det kommer att komma ikapp. 

Ju fortare jag springer, ju större avstånd från spöket får jag, eller? 

 

Jag förstår att det inte funkar så snarare tvärtom, men just nu har jag inte kommit längre än att sätta i hörlurarna med volymen på röda fältet, se upp, se framåt, inte tillbaka, inte åt sidorna, bara jag, livet, allt som gör mig lycklig, hinna med allt oavsett. 

 

3. Stackars min kropp.

 

4. Lyllos gladmalin. 

 

5. AKTA VÄGGEN.

 

6. PANG.